Jag har gått ur Svenska Kyrkan, jag vill inte döpa mina barn (om jag får några), jag vill inte gifta mig i en kyrka. Jag tror inte på en Gud eller en himmel.
Jag tror på ödet. Jag tror att om det var meningen så var det - hur ont det än må göra ibland. Jag tror, hoppas och vill att man kommer till Nangijala/Nangilima, där körsbärsträden alltid blommar när ens tid här på jorden är slut.
De som tror på Gud verkar dock ha något slags lugn i kroppen. Vad beror det på? Dumhet eller tilltro till nåt högre som "löser" alla problem?
Eller, Regina Spektor – Laughing With?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar