Då Tore kom till världen!

Berättelsen om Tore!

Det började den 5:e december med att vi fick åka på ultraljud på spec.mödra i Piteå. Där såg dom att fostervattnet hade minskat och knappt nåt fanns kvar, och mitt blodtryck låg väldigt högt. Då kom dom fram till att vi skulle upp till Sunderbyn för igångsättning den 6:e december (torsdag). Jag var nu i vecka  41+4.

Vi kom dit morgonen den 6:e och då gjordes UL och CTG-kurva. Därefter fick jag ett läkemedel varannan timma för att min livmoderhals skulle mogna och jag skulle börja öppna mig. Detta fortsatte varannan timma/5 ggr per dag. Tanken var att jag förhoppningsvis skulle komma igång av mig själv, men tyvärr hände inte det. Höll på med det tors-fre-lör, sen var det en vilodag söndag och då fick vi permis från BB och kunde åka hem en sväng för att få se nåt annat och träffa vår familj. Då for vi hem till min syster och hennes familj och myste hela dagen. Jag och min syster åkte t.om på en liten kurs i hur man gör julgrupper/planteringar. Väldigt skönt att få nåt annat att tänka på. Villkoret för att vi fick åka hem va ett UL+CTG på morgonen söndag och att vi skulle vara tillbaka senast 22.00 igen på kvällen för ytterligare en CTG-kurva. Allt hade hela tiden sett bra ut med bebisen. Dom hade även satt in en blodtrycksmedicin på mig redan på torsdagen så mitt blodtryck hade gått ner lite nu.

Måndag fortsatte dom med CTG och läkemedlet för igångsättning varannan timma. Nu kom även värkar igång och dom blev även lite starkare, men gjorde dock inte så ont. Va fortfarande inte öppen mer än kanske 2 cm.  Dom kom då fram till att jag skulle få nåt att sova på och morfin som smärtstillande för att vara utvilad på tisdagen, för då skulle denna bebis ut!

Tisdag började med CTG som vanligt. Därefter sattes en kateter in för att töja och när den kom ut (45 min. senare) så sattes värkstimulerande dropp in, kl. var då ca 09.00. Hinnorna togs och en elektrod sattes in på bebisens huvud. Därefter kom mina värkar igång på riktigt och började göra väldigt ont. Droppet ökades successivt och till slut bad jag om epidural (skull tro att kl var kring 13 nu, har dock dålig koll på tiderna) då det gjorde väldigt väldigt ont. Narkosen kom efter kanske en halvtimma, två olika försökte sticka mig sammanlagt 4 ggr innan dom fick in den ”rätt”, epiduralen hjälpte då och jag kunde andas ut ett tag (ca 30-60min.). Sen började det göra väldigt ont igen och då ringdes narkosen dit igen då dom trodde att den satt fel. Efter ytterligare två stick (sammanlagt 6 stick nu) så kom han (en tredje, tydligen den mest erfarne, narkosläkare) ”rätt”. Det hjälpte ungefär lika länge som den andra och sen var smärtan lika illa igen om inte ännu värre eftersom dom hela tiden höjde droppet med värkstimulerande. När det sedan hade gått 14 timmar från vattenavgång och mina värkar var för svaga + att jag endast hade öppnat mig till 6 cm under + att jag fått feber + att inget smärtstillande hjälpte så stängdes droppet av. Alternativen var då att starta droppet igen på två timmar och ”chocka” igång livmodern igen, eller att snitta. Beslutet blev akutsnitt eftersom inget smärtstillande hjälpte och då dom skulle behöva öka droppet så pass för att jag skulle öppna mig så var det inte ett alternativ. Plus att jag då hade 40 graders feber.

Allt gjordes i ordning för snitt, och 23.30 rullades jag in på operation. Narkosen kom, stack mig IGEN för att bedöva. 23.55 öppnade dom mig, 00.05 kom vår älskade Tore ut. Barnläkaren, BM ropade bara på Per att han skulle komma och dom sprang iväg till ett annat rum. Jag fick inte ens veta vilket kön det var på vår bebis. Efter några minuter (hade inget tidsperspektiv då jag va helt borta på morfin) så kom narkossköterskan fram till mig och sa ”hör du, nu gråter/skriker bebisen”, detta gjorde hon ytterligare en gång för att lugna mig. Ca 30 min efter dom tagit ut Tore kom Per ut med honom och jag fick se han för första ggn. Vackra vackra barn, alldeles blond med buskiga ögonbryn. 00.55 så hade dom sytt ihop mig färdigt och jag kördes till uppvaket, även Per och Tore följde med dit. Efter ca en timma blev Per och Tore hämtade av en BM upp på rummet på BB för att Tore skulle matas. Jag låg kvar på uppvaket en timma till tills jag fått tillbaka känseln i mina ben. Så vid 3-tiden den 12/12-2012 (onsdag) skickades MMS till familjen med en bild på världens vackraste Tore!

Tore blev dock inlagd på 56:an (barnintensiven) pga lågt blodsocker och att han kräktes på mycket. På dagen 12:e sattes en sond in och han sond-matades var 3:e timma + att jag ammade. Han blev snabbt piggare och på fredagen togs sonden bort och han ammades och fick flaska med ersättning.

Jag var dock väldigt sliten, hade infektion i kroppen och fick penicillin. Smärtan från snittet var jag inte alls beredd på och det var väldigt jobbigt. Vi blev iaf utskrivna lördag 15/12-12 och fick åka hem, 10 dagar efter vi blivit inlagda för igångsättning.

Första tiden var otroligt tung, jag var väldigt slut och hade väldigt ont. Orkade bara amma och satt i soffan eller låg i sängen. Tore mådde dock prima och ökade 400gr från lördagen vi skrevs ut till på torsdag (5 dagar senare).

Nu (2013-01-13) mår jag prima och känner mig som mig själv igen. Vi har anpassat oss till livet som en liten familj och kan inte tänka oss livet utan vår underbara pojke!

Tore född 121212

Säkert glömt nåt, men detta är i stora drag min förlossningsberättelse.